Usch vad jag hatar att känna två saker i kroppen samtidigt!! Jag är både glad och livrädd samtidigt och vill verkligen vara längst över på glad sidan men halkar ändå in på skiträdd sidan hela tiden! VARFÖR??? Det känns som att det psykbryt är nära nu men jag känner ändå att jag fortfarande kan hålla ihop...

...Nu undrar ni säkert varför jag har skrivit detta och det ska jag berätta för er. Jo idag efter att jag hade varit på Kyrkis så åkte jag och G till Arbetsförmedlingen för att skriva in mej så att jag kan få en praktikplats i Januari. Jag ska alltså vara inskriven i 3 månader och vara aktivt jobbsökande och sen ska jag tydligen få en praktikplats i kyrkan. Personligen så tycker jag att allt låter för bra för att vara sant och min hjärna går på högvarv för tillfället!! Usch säger jag bara! Jag vill inte tänka mer men jag kan inte sluta heller. Jag menar allt detta är så nytt för mej och jag vill inte ha vilket jobb som helst. Jag är livrädd för att allt kommer att gå åt helvete men jag vet att G finns där för att stötta mej. Ärligt talat så tror jag att jag har fått för mycket information i min hjärna idag och det är därför som jag känner såhär. Det känns underbart att äntligen ha det gjort och jag tackar dej innerligt från botten av mitt hjärta G för att du var med mej idag och för att du stöttar mej på det sättet som du verkligen gör. Jag ska vara riktigt ärlig och säga att hade inte du varit med i dag så hade jag inte ens gått in genom dörren. Alla som känner mej vet att jag hatar nya situationer där jag måste träffa folk som jag inte känner. Jag skäms verkligen för detta och jobbar på det så mycket som jag kan och jag har kommit långt men har ännu längre kvar! I alla fall så är jag nu inskriven och ska få info på posten någon gång nästa vecka med en arbetsplan eller vad det var. Jag kan fortfarande inte förstå att jag har varit där idag och för er andra så känns detta säkert som gnäll när ni läser mitt inlägg men det är såhär jag känner. Det finns ingen vacker översminkad version när det kommer till hur jag känner nu utan detta är den bittra sanningen om mina känslor. Jag hoppas verkligen att allt kommer att bli bra och att jag snart kan få min hjärna att tänka på annat så att jag kan få lite lugn och ro i huvudet! Just nu är det ju liksom kaos. De två hjärnceller som jag har går just nu på högvarv och den ena ligger i kuvös medans den andra slår med en hammare på kuvösen.

Haha wow vilket inlägg detta blev helt plötsligt. Egentligen så skulle det bara bli ett Facebook inlägg men jag kände att det behövdes lite förklaring så därför skrev jag här i stället. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver vad jag tänker och tycker på min blogg för det är ju just det som jag skrev: MIN BLOGG! 

Tack för mej för denna gången//